Sorosh Tavakoli pratar i unga nätkulturer om olika skikt av kommunikation (s 9). Detta är en spännande företeelse när man tänker på hur världen såg ut för bara tio år sedan. Människan anpassar sig så snabbt och för många är en vardag utan internet, chat, bloggar och twitter helt otänkbart. Att inte få vara uppkopplad och se vad andra har för sig, eller förmedla sig verkar var ett straff i ungdomars liv. Jag har en kollega som seglar mycket och hon berättade om sin semester ute till havs där man i varje båthamn såg varje båtfarare sitta med mobiler och datorer i högsta hugg så fort man hade täckning. Hennes egen son var tvungen att ta igen tv-tittandet och datorkontakten och satt inne i ruffen under 2 dygn när de varit utan kontakt i 5 dagar. Detta är bara ett fall, men jag tror att det är representativt för många ungdomar och visar på vilken kraft och påverkan webben och sociala medier har på våra liv. Sorosh Tavakoli jämför vårt ”behov av att visa upp oss och berätta ”att jag är viktig, jag är rolig” precis som fåglarna visar sin fjädrar.” (s 10). Allt går tillbaka till Darwin och känslan av att tillhöra en grupp ett sammanhang. Som John Seely Brown, University of California, uttryckte det i Teaching 2.0 - Doing More with Less,
”jag deltar – alltså finns jag”. Vi har passiv
kommunikation genom flickr, pixbok via chattandet, mailandet till telefonsamtal
och möten i riktiga livet. Alla på en stigande skala av interaktivitet av
följaren. Det är snabbt och lätt att slänga ut en statusrad på någon av alla
sidor. Att ringa eller tom mötas kräver så mycket mer.
Alla
texter jag läst och litteratur som vi fått ta del av pekar mot samma slutsats.
Människan är ett socialt djur som lever i ett socialt sammanhang. Vi har ett
behov av att ”existera tillsammans” om Sorosh Tavakoli uttrycker det (s 11). Vi
bygger en hel kultur som går ut på att dela med sig av kunskap, som Maria
Johansson säger i samma skrift (s.13).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar